Från soldater till samhandel

Kronik från Nordjyske Stiftstidende 26 juli 2021

Den kvällen tillbaka 2012 fick jag en liten aning om vad det innebar att vara dansk soldat i Afghanistan. Vi befann oss i Helmand och var borta från basen för att besöka en av posteringarna och tala med en grupp lantbrukare. På grund av ett oväder kunde helikoptern inte hämta oss som planerat. Det var därför beckmörkt när den äntligen anlände, och vi var tvungna att skynda oss ut till och in i helikoptern, som omedelbart lyfte igen. Vi flög med hög hastighet för att minska risken för beskjutning i den mörka natten.

Där i mörkret och larmet var jag nervös och tänkte på hur det skulle vara om vi hade varit på väg mot ett militärt uppdrag. Jag minns också att jag kom fram till att jag nog inte skulle ha det mod som krävdes.

Omkring 12 000 danska soldater har haft det mod som krävdes. Det är det antal danska soldater som har varit iväg för insatsen i Afghanistan. Många av dem var dessutom iväg flera gånger. 44 modiga danska soldater miste livet, varav 37 i strid. 214 blev sårade. I knappt 20 år var Danmark militärt närvarande i Afghanistan.

Tisdagen den 22 juni 2021 klockan 13.50 lämnade de sista danska soldaterna landet.

Den händelsen omskrevs i en rad artiklar i tidningarna, men annars var det förvånansvärt tyst. Ingen officiell ceremoni. Inget firande. Ingen markering. Det var en tystnad som kanske beror på osäkerhet kring resultatet av den omfattande insatsen. Förlorade vi? Vann vi? Gjorde vi någon skillnad? Hur ser det Afghanistan ut som vi nu lämnar? Hur ser framtiden ut för den afghanska befolkningen?

Den osäkerheten förstår jag väl, och jag upplever den själv. Jag är flera gånger i veckan i kontakt med afghaner och afghanska företag genom vårt företag, warfair, där vi importerar varor från Afghanistan. Det är tydligt att märka oron och osäkerheten. Men vi märker också optimismen. De tror på en ljusare framtid för Afghanistan, om bara striderna tystnar.

Även om stora misstag har skett på vägen, även om det har varit svårt och även om talibanerna nu vinner mark igen, så har den danska och internationella insatsen gjort en positiv skillnad. Den afghanska befolkningen har sett kriget och ofattbara lidanden, men de har också sett goda förändringar de senaste 20 åren som de annars inte skulle ha sett.

De förändringarna har jag också upplevt i Afghanistan, när jag mötte starka kvinnor i Kabul som kämpade för mänskliga rättigheter och demokrati, diskuterade getter och får med arbetsamma lantbrukare i Mazar-e Sharif, besökte skollärare och sjuksköterskor som arbetade hårt för att säkra utbildning och hälsa, och satt i afghanska klassrum med barn som berättade om alla sina hopp och drömmar inför framtiden.

Jag upplever dem fortfarande idag. Som bara ett litet exempel så har de fyra afghanska företag vi handlar med mellan 50 och 80 % kvinnor anställda. Det är kvinnor med drömmar och hopp och en karriär som de stolt och gärna berättar om. De möjligheterna skulle de inte ha haft om talibanerna hade fortsatt. Afghanistan är ett annat land än det var för 20 år sedan.

Kritikerna av den danska insatsen pekar ofta på de ohyggligt många som har mist livet i konflikten – både militära och civila. Det är en berättigad kritik. Men det är viktigt att komma ihåg två saker. För det första var Afghanistan fram till 2001 hemvist för fundamentalistiska terrorgrupper som al-Qaida, som spred död och förintelse både i och utanför Afghanistans gränser. För det andra så rådde både krig, konflikt och brutal förtryck i Afghanistan före den internationella interventionen. Under 1990-talet kämpade olika mujahedin-fraktioner och dödade tusentals människor. Även när talibanerna 1996 tog makten i största delen av landet fortsatte striderna mellan talibanerna och Nordalliansen.

De striderna hade med stor sannolikhet fortsatt. Afghanistan har under många decennier varit plågat av krig och konflikter. Och striderna kommer med stor sannolikhet att tillta igen nu när de internationella styrkorna har lämnat landet. Vi ser redan hur talibanerna trappar upp och hur milisledare, inte minst i norra Afghanistan, rustar för kampen mot talibanerna. Andra fundamentalistiska grupper, däribland Islamiska staten, försöker vinna fotfäste i det sköra landet. Kriget och striderna är tyvärr inte över.

Men jag tror och hoppas att den mer moderata delen av talibanerna – och de länder som stödjer talibanerna – inser att det inte finns någon militär seger. Och att det inte finns någon väg tillbaka till det fundamentalistiska och förtryckande styre som fanns 2001. Sker det kan den internationella insatsen leda till ett fredsavtal som lämnar befolkningen med långt fler rättigheter och möjligheter än de hade 2001.

Och även om talibanerna, militärt eller genom förhandling och val, slutar med att få makten i Afghanistan, så övertar de ett annat Afghanistan och en annan befolkning. Miljontals flickor och kvinnor, pojkar och män har fått en utbildning, och det kan ingen ta ifrån dem igen. Hundratusentals sjuksköterskor, skollärare och poliser får idag sin lön varje månad från den afghanska staten. Det har uppstått en mängd föreningar, initiativ och inte minst goda afghanska företag som skapar arbetstillfällen och inkomst och långsamt men säkert bygger ett nytt Afghanistan. Dem kommer Afghanistan behöva, oavsett vem som får makten.

Afghanistan kommer också ha ett hårt behov av ekonomisk utveckling, och det behovet kommer att stiga i takt med att utvecklingsbiståndet till Afghanistan tyvärr minskar markant de kommande åren. Det är avgörande att vi inte ger upp, utan fasthåller ett engagemang i Afghanistan, och en av de viktigaste sakerna vi kan göra är att stärka handeln och samarbetet för att skapa ekonomisk utveckling, inkomst och arbetstillfällen. Vi ska handla för fred.

På det sättet kan vi bidra till det Afghanistan som handlar om allt annat än krig och konflikt. Afghanistan ska återigen vara känt för de fantastiska Jalghoza-pinjenötterna, Kishmish-russinen, Gurbandi- och Satarbai-mandlarna, de vackra handknutna mattorna och västarna av kashmirull, den unika saffranen, stark lakritsrot och förhoppningsvis en mängd andra kvalitetsvaror. Vi ska lyssna på afghansk rap och hiphop, bjuda in afghanska studenter och forskare till de danska universiteten, investera i de afghanska företagen och heja på deras fotbollslag. Det är det som nu är uppgiften.

Den uppgiften borde vi, kan man säga i efterklokhetens outhärdligt klara ljus, ha tagit på oss långt starkare, långt tidigare. Vi har fokuserat för mycket på bistånd, för lite på handel. Det ansvaret tar jag också själv på mig. Den danska importen från Afghanistan är försvinnande liten. Men det går att göra. Vi har på kort tid mer än fördubblat importen och bland annat fått afghansk saffran på hyllorna i Irma i ett gott samarbete med Karlsens Krydderier i Hadsund. Genom handel och samarbete kan vi sända en signal till den afghanska befolkningen om att de inte är glömda, och att det finns en annan och bättre framtid om striderna upphör.

Under 20 år har vi kämpat militärt för fred och framgång. Det var nödvändigt. Nu är uppgiften att handla för fred och framgång i Afghanistan. Här kan nordjylländska företag också vara med. Här kan alla vara med.

Tisdagen den 22 juni 2021 ska därför inte markera ett farväl till Afghanistan. Dagen ska markera en ny start för vårt samarbete med Afghanistan och det land, den befolkning, som vi känner långt bättre idag. Vi har en stark grund för att skapa den framtiden genom den kunskap och de vänner vi har fått under 20 år. Vi kan bygga på de många duktiga afghanska flyktingar som nu bor i Danmark, och har nätverk, familj och vänner i Afghanistan. Vi kan utnyttja den solida grund som de danska soldaterna har varit med och byggt upp.

Tillsammans skapar det otaliga goda möjligheter för samarbete och handel med Afghanistan.

Från soldater till handel. Det är uppgiften.

Skrivet av Christian Friis Bach, grundare av företaget warfair, tidigare utvecklingsminister.