På en kafferesa

Det här blogginlägget är ett gästinlägg skrivet av Siris Hartkorn och Nabil Al-Sharafi som bor i Jemen och driver företaget The Yemen Journey. Det beskriver deras resa till de två familjer som producerar vårt Khawlani-kaffe.

Sa’ada och Haraz är de två kaffeområden i Jemen som är mest kända för sina unika smaker och sitt speciella kaffe. Under många år har fokus legat på Haraz, ett otroligt vackert bergsområde som är lätt att nå från Jemens huvudstad, med bönder och byar som har lärt sig att berätta historien om sitt kaffe och sälja det till internationella kunder.

Så är inte fallet med Sa’ada. Området är hårt drabbat av 16 års väpnad konflikt, det ligger långt från huvudstaden och är mycket svårt att ta sig till. Bönderna i Sa’ada är isolerade och odlar sitt unika kaffe i tystnad i ett område som få vågar besöka.

Vi bestämde oss för att resa till Sa’ada i vår jakt på det bästa kaffet – oavsett hur avlägset och isolerat området är. Vi ville berätta historien om bönderna i Sa’ada som fortsätter att sköta sina kaffeträd och plocka de röda bären till ljudet av stridsflygplan och bombanfall, isolerade och bortglömda av omvärlden.

Vi lämnade huvudstaden Sana’a tidigt på morgonen i vår Toyota Hilux, Jemens mest populära fordon eftersom bilen kan bestiga branta berg och steniga vägar som aldrig sett asfalt. Vi reste norrut mot Sa’ada.

När vi närmade oss blev spåren av kriget tydliga. Hus längs vägen hade förstörts av flyganfall, och vägen var också ofta i dåligt skick. Men det fanns också en helt annan stämning. En spirande atmosfär av människor, marknader med frukt, grönsaker och får, och nya byggnader som sköt upp i en hastighet som verkade jämförbar med den hastighet de hade förstörts i.

För oss som annars känner till den jemenitiska befolkningens motståndskraft var även detta överraskande. Ingen annan plats i Jemen har upplevt en liknande förstörelse, men trots alla motgångar och den dagliga faran var befolkningen fast besluten att leva och frodas.

När vi anlände på eftermiddagen till byn där vi skulle övernatta, i den nordvästra delen av regionen, blev vi mottagna med en varm gästfrihet som man bara upplever i Jemen. Efter en festmåltid till lunch blev vi inbjudna att sitta i en ”mafraj” – ett rum med mjuka dynor längs väggen. Och medan alla männen i byn inledde sin dagliga ritual med att tugga khat, de milt narkotiska bladen som majoriteten av befolkningen tuggar, började diskussionen.

Vilka områden i Sa’ada hade det bästa kaffet? Hur hade kriget påverkat handeln med Saudiarabien som låg mycket nära? Vem hade en bror som har en fru, eller vem har en kusin som odlar kaffe? Efter några timmar uppstod en sorts konsensus. Bani Bahr-regionen har det bästa kaffet i Sa’ada, den bästa och mest naturliga odlingen. Och det var mycket bättre att exportera till Danmark än att försöka sälja till Saudiarabien, där de inte uppskattar kvaliteten. En av männen hade en son, Abdullah, som kände en arbetare på ett lantbruk som var precis rätt.

Även om sommaren var på väg kan den kalla bergsluften i Sa’ada tränga in ända in i benmärgen, och efter en bitande kall natt insvepta i våra filtar steg vi återigen upp med solen och gav oss av med Abdullah mot Bani Bahr. Från huvudstaden till byn hade vägen varit okej, inte alltid asfalterad (eller ”svart” som vi säger i Jemen), men de fungerade någorlunda och var inte alltför ojämna. Men turen från byn till det avlägsna Bani Bahr-området var en helt annan historia och vår Hilux sattes på prov när vi långsamt klättrade över det ena branta berget efter det andra. Högt över havsytan var områdena mycket annorlunda än de gröna bergen i Haraz. Det var steniga och nakna landskap som gled förbi, med de traditionella jemenitiska honungskakshusen som reste sig mot himlen från de branta bergssluttningarna, som om de vore uthuggna ur klipporna, och blickade ut över terrasserna med fruktträd, kaffe och khat – de små oaserna som mirakulöst nog växte i det torra bergsklimatet.

Efter att ha kört i en halv dag – inte långt i kilometer, men långsamt utan egentliga vägar – plockade vi upp Abdullahs vän. Han väntade på oss i en liten by och skulle guida oss resten av vägen till bonden. När vi hade krupit upp till 1889 meters höjd – och var så långt bort att ingen bara skulle passera förbi – såg vi äntligen konturerna av gården Jalat Al-Enab framför oss. Vi hade hittat det, men frågan var om han ville sälja sitt kaffe till oss? Hur hade skörden varit? Hur odlade de kaffet? Och skulle kvaliteten vara som förväntat?

De två bröderna

Bonden visade sig vara en av två bröder, Ali och Faisal, och de hälsade på oss med stor nyfikenhet. De var definitivt inte vana vid gäster utifrån, och det tog lång tid innan de förstod att vi inte var en NGO som kom för att starta ett projekt, utan vanliga människor som bodde i Jemen och var på jakt efter det bästa kaffet i Sa’ada för att kunna skicka det till Danmark, där kaffeälskare kunde smaka och uppskatta deras unika kaffe.

De bodde i ett litet stenhus på kanten av berget och deras skördade kaffebönor låg redan på tork på husets tak – det vanligaste sättet att torka kaffe i Jemen, där det råder brist på vatten. De tog oss till själva kaffeodlingen – en grön oas av höga kaffeträd som växte i den smala dalen. De förklarade att det var svårt att hitta arbetare till skörden eftersom kriget ständigt slukade alla unga män, så varje år var de tvungna att lära upp nya arbetare i hur de försiktigt skulle välja och plocka de röda, mogna kaffebären. Vi klättrade uppför stegen i kaffeträden som verkade oändligt höga och mycket annorlunda än de små kaffebuskar man ser i Haraz.

Natural-kaffe

Eftersom kaffet som växer i bergen i Jemen aldrig har förädlats är det fortfarande originalsorterna som växer i de avlägsna fickorna i höglandet. De lokala sorterna är bland de äldsta genotyperna i världen. Och de kaffeträd och det kaffe vi såg hos Jalat Al-Enab var definitivt mycket annorlunda än något vi tidigare sett. I diskussionen med Ali och Faisal kom vi fram till att det var en lokal sort av Oudaini-varieteten av Arabica.

Att hitta Ali och Faisals gård var långt ifrån lätt och vi var både lättade och uppmuntrade när vi upplevde att deras odlingsmetoder var helt naturliga. Den enda gödning de tillförde var husdjursgödsel. Och de ville gärna sälja till oss. I Sa’ada lärde vi oss att kaffet säljs per ”læs”, ett læs var 200 tamaniin, och vi hade förstått att en tamaniin var två kilo. Eftersom utbytet av gröna bönor efter skalning skulle vara omkring 1/3 av bärens vikt, kom vi överens om att köpa fyra læs eller vad vi trodde var 1600 kilo torkade kaffebär. Det var naturligtvis beroende av kvaliteten efter ett smaktest.

Vi var mycket glada över att vårt uppdrag hade lyckats och påbörjade hemresan mot huvudstaden medan vi kunde höra stridsflygplanen flyga över Bani Bahr och det avlägsna ljudet av bombanfall från frontlinjen. Vi vinkade adjö till Ali och Faisal och tog ett prov av kaffet med oss – mycket spända på vad smaktestet skulle visa.

Vi fick det skalat, rostat och provsmakat redan nästa dag av en av Jemens enda och bästa certifierade kaffedomare, Hussein, och blev glatt överraskade när han gav det ett mycket högt betyg och mycket beröm. Han var själv en pionjär inom inköp och export av specialkaffe från Jemen, men det hade aldrig lyckats för honom att ta sig ut till Sa’ada och han var både imponerad och fascinerad av de unika aromer som kaffet från Jalat Al-Enab hade.

Men resan var långt ifrån över. När vi tog emot de första læsen och skickade dem till en särskild kaffekvarn för skalning och sortering, upptäckte vi att vikten inte var de förväntade 400 kilorna per læs. Först blev vi upprörda och trodde att de hade fuskat med vikten, och vi började ringa och få svar från byar i Sa’ada, Haraz, Al-Jawf och andra delar av Jemen. Det visade sig att måttenheten inte är standardiserad över hela Jemen. Och en tamaniin är ett volymmått och inte en vikt, så medan en tamaniin kunde vara detsamma som 2 kilo spannmål eller socker, så var det mycket mindre för kaffebär. Vi var också själva på en resa och lärde oss under vägen.

Vi beställde omedelbart ytterligare læs så att vi kunde nå upp till de avtalade 500 kilorna. Och vi var samtidigt begeistrade när vi fick veta att kvaliteten på kaffebären var hög – mer än 30 % var kvalitetsbär. Resten – de mindre och knäckta bären, pärlbönorna, kaffeskalen och till och med dammet, såldes lokalt. Ingenting går till spillo i kaffeproduktionen i Jemen. De små och knäckta bären skalas och säljs lokalt, medan skalen säljs till ett högre pris eftersom de används till nationaldrycken ”qishr” som görs på kaffeskal och ingefära.

Nu när kaffet var skalat, handsorterat och packat var vi redo för den sista delen av resan. Eftersom både flygplatsen och hamnarna är stängda på grund av kriget måste kaffet ta vägen med lastbil landvägen mot öster, över 1000 kilometer tvärs över frontlinjer och kontrollstationer innan det anlände till grannlandet Oman. Härifrån kunde kaffet skickas vidare mot Danmark. Denna sista del av resan var inte bara utmanande utan också nervpirrande, eftersom det inte finns någon tidsplan eller spårning från det att kaffet lämnar huvudstaden Sana’a tills det kommer till Oman. Då transportkostnaderna och riskerna är höga var stödet från warfair, som både finansierade och accepterade risken, helt avgörande.

Medan vi skriver denna blogg är kaffet någonstans nära gränsen till Oman. Om allt går väl kommer det snart att korsa gränsen och ta den sista delen av resan. Det hårda arbetet från Alis och Faisals sida och deras drömmar kommer att belönas när kaffet kommer till Danmark och erbjuder Coffee Collectives kunder en smak av Jalat Al-Enab och Jemen.

Uppföljning

Sedan bloggen skrevs har kaffet rest säkert vidare och hamnat i Köpenhamn, där det såldes i ett samarbete mellan warfair och Coffee Collective. Yemen Journey försåg därefter de två familjerna med "bednets" – ramar med utspända nät för att torka kaffet, så att de kan förbättra kvaliteten ytterligare. Den långsiktiga planen är att investera ytterligare i familjerna och området. Kaffet kan köpas som Khawlani-kaffe hos warfair.